Optimismen var stor och den ekonomiska tillväxten kraftig i större delen av Europa i slu*tet av 1800-talet och början av 1900-talet. Innovationer inom de vetenskapliga och tekniska områdena visades upp vid världsutställningar i Europas huvudstäder, som byggdes om med långa boulevarder och pampiga paradbyggnader.
Detta gällde även Österrike-Ungern som dessutom hade en kulturell guldålder. En stor del av världens främsta kompositörer kom från eller var verksamma i dubbelmonarkin. Wien dansade till straussvalser, men var också platsen för ett modernistiskt genombrott. Trots att många i efterhand velat förklara habsburgmonarkin för dödsdömd, var man egentligen banbrytande på flera områden, till exempel inom arkitekturen (jugendstilen) och psykologin (Sigmund Freud). Till och med en stor tjeckisk patriot som historikern Palacký hade sagt att ”om habsburgmonarkin icke hade existerat, skulle det ha varit nödvändigt att uppfinna den”.
Författaren Joseph Roth skrev i sin bok Radetzkymarschen att rikets regent, Frans Josef I, ”var världens äldste kejsare”. Och det stämmer faktiskt. Eftersom Frans Josef blev kejsare redan vid 18 års ålder 1848 hann han under sitt 86-åriga liv regera i rekordlånga 68 år. Formellt var Ludvig XIV fransk kung i 72 år (från fem års ålder), men han övertog i praktiken makten först vid 23 års ålder. Den brittiska drottningen Viktoria, samtida med Frans Josef, regerade i 64 år.
Men Frans Josef var inte bara kejsare av Österrike utan innehade inte mindre än 72 höga titlar. Han var ”apostolisk konung” av Ungern (den säregna titeln kommer av att Ungerns förste kung, Stefan I, år 1000 kröntes med en krona sänd av påven) och ståtade med ytterligare tio kungatitlar; han var ärkehertig, storhertig, storfurste, åtta gånger ”vanlig” hertig, tre gånger markgreve, fyra gånger riksgreve, furste, fyra gånger greve och tre gånger friherre. I titulaturen ingick sagoomspunna riken som Lodomerien och Illyrien.
Denna uppsjö av titlar och provinser visar att den österrikisk-ungerska monarkin, eller habsburgmonarkin, var en Vielvölkerstaat, en dynastisk skapelse av just huset Habsburg, en reminiscens av drömmen om universalmonarkin och Europas andliga och världsliga enhet. Under 650 år, från den förste habsburghärskaren Rudolf I och fram till första världskrigets slu*t, spelade huset Habsburg en viktig, ofta dominerande, och enande roll i Centraleuropa.
Genom Rudolf I:s seger över böhmenkungen Otakar II utanför Wien 1278 förvärvade habsburgarna de österrikiska arvländerna som egen besittning. Habsburgarna återvände till den tysk-romerska kejsartronen 1438 och regerade där fram till rikets upplösning 1806 (med undantag för 1742–45) och i Österrike-Ungern fram till och med 1918.
Det heliga romerska riket av tysk nation (Sacrum Romanum Imperium Nations Germaniae), eller kortare Tysk-romerska riket, hade uppstått år 962 vid kejsar Otto I:s kröning. I namnet speglas ambitionen att förvalta arvet från det antika Romarriket, samt att hålla samman det kristna Europa. Riket omfattade vid slu*tet av medeltiden allt land från Östersjön i norr till Norditalien i söder, från Nederländerna och Flandern i väster till gränsen mot Ungern och Polen i öster. Det befolkades främst av tysktalande folk, men även av flamländare, valloner, tjecker, slovener och italienare. Kurfurstarna valde en kung som, från början, genom påvens kröning fick tysk-romersk kejsarvärdighet.
Voltaire beskrev i en berömd formulering riket som ”varken heligt, romerskt, tyskt eller ens ett rike”, eftersom det bestod av hundratals större och mindre världsliga och andliga områden, fria riksstäder, riksgrevskap med mera, som alla strävade efter att behålla eller helst utöka sin självständighet på kejsarmaktens bekostnad.
Reformationen på 1500-talet och trettioåriga krigets politiska resultat som det kom till uttryck i westfaliska freden 1648 innebar att kejsarmakten försvagades. För huset Habsburgs maktställning var därför tillväxten av egna besittningar av största betydelse.
Under slu*tet av 1400-talet ingicks ett antal lyckade giftermål som resulterade i att först det burgundiska arvet och senare det nybildade spanska väldet med dess besittningar i Italien och Amerika förenades under Habsburgs spira. Kejsare Karl V (Carlos I) född år 1500 i Gent, ärvde ett välde ”där solen aldrig gick ner”.
Habsburgarnas skicklighet att ingå förmånliga äktenskap har för övrigt gett upphov till en berömd latinska sentens: Bella gerant alii; tu, felix Austria, nube (”Andra må föra krig; du, lyckliga Österrike, gift dig”).
Karl V:s välde var stort och mäktigt men också geografiskt splittrat och därför svårstyrt. Eftersom Karl V bara tidvis uppehöll sig i sitt tysk-romerska rike tog han sin yngre bror Ferdinand till medregent och överlät de österrikiska arvländerna till denne. 1531 valdes Ferdinand till tysk-romersk kung, och därmed sin kejserlige broders efterträdare, och kom alltmer att sköta rikets angelägenheter.
Ferdinand var del i ytterligare ett äktenskapligt storkap från huset Habsburgs sida. 1521 gifte han sig med Anna, prinsessa av Ungern och Böhmen medan hans (och Karl V:s) syster Maria året därpå gifte sig med Annas bror, den 15-årige Lajos II, kung av Ungern och Böhmen. Nu togs första steget mot ”dubbelmonarkin”.
Under 150 år hade Ungern varit det kristna Europas bålverk mot det expanderande osmanska riket. Men vid början av 1500-talet var Ungern försvagat av bondeuppror och svaga kungar. Det föll på pojkkungen Lajos II:s lott att möta sultanen Soliman den store vid Mohács 1526. Ungrarnas frontalanfall mot den fyrfaldigt överlägsna osmanska hären möttes av mördande artillerield och efter en kort bitter strid hade halva ungerska armén stupat. Kungen omkom under flykten från slagfältet.
Genom ingångna arvsfördrag efterträdde Ferdinand sin svåger som kung av Ungern och Böhmen. Ungrarna kunde därigenom hoppas på den mäktige kejsar Karl V:s hjälp mot turkarna. Föreningen av Österrike, Ungern och Böhmen under Habsburgs spira kom att bestå i 400 år och fick stor betydelse för Centraleuropas politik, kultur och ekonomi. Huset Habsburg hade nu fått en egen stark maktbas i Centraleuropa.
I Böhmen (inklusive Mähren och Schlesien) blev Ferdinand erkänd som kung, men i Ungern fick han kämpa mot såväl turkar som en ungersk motkung. 1541 erövrade turkarna Buda och 1552 resterande fästningar i centrala Ungern. I praktiken blev Ungern tredelat för de kommande 150 åren. Västra och nordvästra Ungern lydde under habsburgarna, ”det kungliga Ungern”. De centrala delarna av landet var under direkt osmanskt styre medan den östligaste delen, Transsylvanien/Siebenbürgen/Erdély, var ett eget furstendöme, mer eller mindre i vasallförhållande till sultanen.
Genom föreningen med Ungern övertog habsburgarna rollen som ”västerlandets sköld mot den osmanska faran”. Turkarna stod utanför Wiens murar både 1529 och 1532 utan att lyckas inta staden och 1566 påbörjade turkarna en ny offensiv mot Wien men stoppades genom Miklós Zrinyis ihärdiga försvar av borgen Szigetvár med ungerska och kroatiska trupper. En kejserlig armé beredd att möta turkarna nära Wien fick aldrig order om att undsätta ungrarna, vilka stupade till siste man.
Detta agerande ansågs av ungrarna som typiskt för habsburghärskarnas syn på västra Ungern: området var en försvarsbuffert mot turkarna för Österrikes skydd. Man var i Wien också tämligen ointresserade av att befria resten av Ungern från turkarna.
Reformationen gjorde slu*t på den kyrkliga enheten som existerat i den västerländska-katolska delen av Europa. Protestanterna vann många anhängare även i de habsburgska länderna. Ungern var tidvis till övervägande del protestantiskt, och fortfarande finns det ett starkt kalvinistiskt inslag i östra Ungern.
Den grubblande kejsar Rudolf II:s bror Mattias såg sig tvungen till en kompromissfred med ungrarna 1606 som gav dem religionsfrihet. Rudolf II vägrade dock att ratificera fördraget vilket ledde till den så kallade ”brodertvisten i huset Habsburg”. Utgången blev att Rudolf undan för undan fick avstå sina länder till Mattias. Han dog förgrämd och sinnessjuk i Prag 1612, varefter brodern även efterträdde honom på kejsartronen.
Vid nästa tronskifte vägrade böhmarna i en blandning av religiösa och nationella självständighetssträvanden att erkänna Ferdinand II som ny härskare. I stället valde de protestantiska unionens ledare Fredrik V av Pfalz till kung och slängde ut Ferdinands ombud genom fönstret från slottet i Prag. Denna så kallade andra defenstrationen i Prag startade trettioåriga kriget. ”Vinterkungen” besegrades dock snabbt på Vita berget och hans anhängare avrättades eller landsförvisades.
Straffaktioner drabbade hela landet och motreformationen, den katolska kyrkans kampanj att motverka protestantismens utbredning, släpptes loss med full kraft i Böhmen. Det är betecknande för påvens utsända jesuiters framgångsrika ”utbildningsinsats” att trettioåriga kriget började med de protestantiska böhmarnas uppror mot kejsaren och slu*tade med att de katolska studenterna i Prag heroiskt försvarade Karlsbron mot svenskarna strax innan freden slöts.
Kejsar Leopold I:s regeringstid under senare delen av 1600-talet dominerades av upprepade krig, främst mot hans kusin, Frankrikes Ludvig XIV. Men kejsaren fick flera gånger kämpa på två fronter eftersom turkarna satte igång med en ny expansionsperiod. De proklamerade ”det heliga kriget” 1663 och drog mot kejsarens länder. Som vanligt fick ungrarna fördröja den osmanska härens framryckning men fick ingen hjälp av kejsarens trupper. Först då turkarna började närma sig Wien bjöd kejserliga trupper batalj och vann en betydelsefull seger vid Szentgotthárd (i nuvarande Burgenland) 1664. Men i stället för att utnyttja segern till att befria hela Ungern, vilket verkade fullt möjligt, ingick kejsaren ett mycket oförmånligt stillestånd på 20 år. Ludvig XIV förberedde nämligen en erövring av Spanska Nederländerna.
Ungrarna var djupt besvikna och förtvivlade över att habsburgarna än en gång offrat Ungerns enhet och intressen till förmån för sin egen dynastiska politik. Flera ungerska aristokrater startade ett uppror 1670 mot kejsaren och sökte fransk, polsk och till och med turkisk hjälp. Men upproret slogs snabbt ner och flera av aristokraterna avrättades. Som straff upphävde Leopold I Ungerns konstitution och autonomi, och motreformationen började återinföra den katolska läran i västra och norra Ungern.
Från denna tid existerade två grupperingar i Ungern, ett habsburgfientligt läger som kallades kuruc (efter upproriska bönder) och en mer habsburgvänlig grupp, labanc (efter tyskans Landesknecht). Kuruc fick en skicklig ledare i Imre Thököly som satte sig i besittning av övre Ungern sedan han drivit ut labanc därifrån. Däremot missbedömde han helt utgången av den kommande kraftmätningen mellan korset och halvmånen när stilleståndet skulle löpa ut. Thököly var säker på en turkisk seger i det kommande kriget och satsade på ett enat Ungern under sin egen ledning, men i vasallförhållande till Osmanska riket. Han lovade därför stödja den turkiska offensiven mot Wien.
En stor turkisk här på uppskattningsvis 110 000–140 000 man ryckte fram mot Wien våren 1683 under den kraftfulle storvisiren Kara Mustafa. I mitten av juli stod turkarna än en gång vid stadsgränsen. Leopold I och hovet hade brådstörtat rest iväg och stadskommendanten Ernst Rüdiger von Starhemberg hade endast 12 000 soldater och 5 000 frivilliga ur Wiens borgarskap till stadens försvar. Steg för steg arbetade turkarna sig in mot de inre fästningsverken och i början av september minerade och sprängde de delar av Wiens sista försvarsmur. Wien stod inför sitt omedelbara fall.
Men Kara Mustafa hade gjort ett oförlåtligt militärt misstag då han i tron på sin väldiga överlägsenhet hade försummat att vidta några försvarsåtgärder mot en undsättningshär. En mångnationell europeisk styrka på drygt 70 000 man under kejsarens fältherre Karl av Lothringen och den polske kungen Jan Sobieski angrep turkarna på morgonen den 12 september. Wiens 4 000 kvarvarande försvarare gjorde samtidigt ett utfall och förenade sig med befriarna. Efter några timmars hård strid och betydande turkiska förluster hade de kristna styrkorna vunnit en total seger. Resterna av den osmanska hären flydde och ett ofantligt krigsbyte i form av det rika turkiska härlägret föll i segrarnas händer.
Efter Wiens befrielse fullföljde kejsarens trupper denna gång kriget in i de av turkarna behärskade delarna av Ungern. Thökölys svaga maktposition rasade samman och hans kurucs gick över till kejsarens sida. Siebenbürgens siste furste växlade också snabbt om till kejsaren. Till stor del var det ungrarna själva som bar bördan av sitt lands befrielse från turkarna. Påven Innocentius XI tog initiativet till ”den heliga ligan”, bestående av kejsaren, Polen och republiken Venedig. Buda intogs 1686 av en flernationell europeisk här. Till segerparaden kunde även en svensk hjälpstyrka som Karl XI i all hast sänt från Pommern anslu*ta sig.
Ett tag såg det ut som om turkarna helt skulle drivas ut ur Europa. Men Ludvig XIV av Frankrike inledde 1688 pfalziska kriget vid Rhen, vilket tvingade kejsaren att splittra sina resurser. Därför kom kriget mot osmanska riket att dra ut på tiden och bölja fram och tillbaka. Men 1697 vann den habsburgske fältherren prins Eugen av Savoyen en avgörande seger vid Zenta. Efter detta tvingades sultanen i freden i Karlowitz 1699 ge upp Ungern (tills vidare med undantag av Banatet i södra Ungern).
Ungerns enande och befrielse från turkarna blev dock inte riktigt vad många ungrare tänkt sig. Landet behandlades av Leopold I som erövrat område och han sökte införa ett absolutistiskt styrelsesätt liksom i sina övriga arvländer. Furst Ferenc Rákóczi II startade 1703 ett uppror i norra Ungern och eftersom kejsarens trupper var engagerade i spanska tronföljdskriget – den stora konflikten i Centraleuropa under 1700-talets första decennium – hade revolten betydande framgångar i början. Förhoppningar om samverkan med kejsarens fiende Frankrike omintetgjordes av prins Eugens och hertigen av Marlboroughs seger vid Höchstädt (Blenheim) 1704 som stoppade den franska offensiven utmed Donau.
Trots numerär överlägsenhet led Rákóczis kuruchär upprepade nederlag mot de kejserliga trupperna. När han själv var utomlands i desperata försök att vinna bundsförvanter slöt hans anhängare en kompromissfred med den nye kejsaren Josef I 1711. Ungerns särställning och adelns fri- och rättigheter garanterades och kurucsoldater som svor kejsaren trohetsed fick amnesti.
Efter ett nytt kort turkkrig, där prins Eugen vann en av sina allra största segrar vid Belgrad 1717, slöts fred 1718 varvid sista delen av Ungern, Banatet, tillkom kejsaren och tillfälligt även norra Serbien och västra Valakiet. Genom detta och vinster gjorda i spanska tronföljdskriget fick det österrikiska habsburgriket sin största utbredning. Men de många krigen mot turkarna hade lett till en kraftig befolkningsminskning i Ungern. Nya invandrare lockades till de avfolkade områdena med stor folkblandning som följd. Före turkkrigen hade magyarerna utgjort uppskattningsvis 85 procent av Ungerns befolkning, mot slu*tet av 1700-talet var de bara hälften.
I den så kallade pragmatiska sanktionen fastslog Karl VI att de habsburgska länderna skulle vara indivisibiliter ac inseparabiliter (odelbara och oskiljbara) – detta för att trygga tronföljden för sin äldsta dotter Maria Theresia. Genom stora uppoffringar fick han andra makters erkännande.
Direkt efter Karl VI:s död 1740 visade det sig att hans autografsamling för den pragmatiska sanktionen var av intet värde. Preussen, Spanien, Sachsen och Bayern reste olika arvsanspråk och fick stöd av Frankrike. Mot denna fruktansvärda koalition stod Maria Theresia ensam utan någon större armé och med usla finanser. Habsburgrikets dagar verkade vara räknade.
I denna till synes förtvivlade situation lyckades emellertid den unga regenten med en politisk och psykologisk fullträff. Inför den ungerska kröningsriksdagen i Pressburg/Pozsony (nuvarande Bratislava) uppträdde hon i sorgdräkt med stefanskronan på huvudet och höll ett rörande tal till den församlade ungerska adeln. Ädlingarna greps av hänförelse och med dragna sablar svor de vitam et sanguinem pro rege nostro Maria Theresia (”vårt liv och blod för vår kung Maria Theresia”). Det paradoxala inträffade också att 30 år efter Rákóczis stora uppror mot habsburgarna var det just ungrarna som räddade arvet åt Maria Theresia. Med hjälp av nyuppsatta ungerska trupper lyckades hon freda sitt fadersarv, med undantag av Schlesien som hon fick avstå till Preussen. Men habsburgrikets stormaktsställning var tryggad.
Under sina 40 år på tronen blev Maria Theresia en riktig landsmoder. Under hennes tid byggdes sommarpalatset Schönbrunn färdigt och en av barockens stora mästare, Fischer von Erlach, byggde Karlskyrkan och många andra byggnader i Wien. Maria Theresia tryggade arvsföljden genom att föda inte mindre än 16 barn.
Äldste sonen Josef II saknade dock helt moderns känsla för det politiskt möjliga, utan sökte som upplyst monark reglera sina undersåtars liv i minsta detalj genom en uppsjö av edikt. Hans idéer om att av den heterogena habsburgmonarkin skapa en centraliserad tyskspråkig stat väckte våldsam opposition, främst i Nederländerna och Ungern. Den ungerska nationalkänslan blev djupt sårad av att Josef II vägrade att låta sig krönas med den heliga kronan – han ställde i stället ut den på ett museum i Wien. Därav ungrarnas spydiga benämning: ”kungen i hatt”.
Vid Josef II:s död rådde fullt uppror i Österrikiska Nederländerna och det jäste av missnöje i det ungerska parlamentet.
Josefs yngre bror Leopold II var dock betydligt smidigare och känsligare. Han såg till att stefanskronan kom tillbaka till Ungern och lät kröna sig traditionsenligt till apostolisk konung av Ungern. Leopold dog oväntat 1792, endast 45 år gammal, och efterträddes av sin ärkekonservative son Frans (som tysk-romersk kejsare fram till 1806 kallad Frans II, som österrikisk kejsare Frans I).
Det föll på dennes lott att regera riket i revolutions- och napoleonkrigens Europa. Under de dryga två decennierna av ständiga krig i Europa var Storbritannien och Österrike Frankrikes motståndare i ett flertal koalitionskrig. Österrike förlorade många fältslag och tvingades till flera hårda freder. Men kejsarens broder ärkehertig Karl var den förste att besegra Napoleon på slagfältet, vid Aspern 1809. Två gånger intog Napoleon Wien och residerade i Schönbrunn. Men när han 1809 uppmanade ungrarna att bryta sig loss från habsburgarna och välja en nationell ungersk kung vann det inget gehör. Till slu*t tvingade Napoleon kejsar Frans att som en del av krigsbytet ge honom sin äldsta dotter Marie-Louise som brud, sedan usurpatorn skilt sig från Joséphine.
Tack vare den skicklige diplomaten Klemens von Metternichs snille lyckades emellertid Österrike rida ut alla napoleonkrigens påfrestningar och till och med gå stärkt ur kraftmätningen. Man fick också stå som värd för Wienkongressen 1814–15 vars mål var att ordna upp Europas gränser och politiska affärer. Kongressen samlade cirka 200 stater, men dominerades av segrarmakterna Storbritannien, Ryssland, Österrike och Preussen, samt det besegrade Frankrike. Hotet från Frankrike möttes genom att till en del stycka Paris-regimens maktsfär. För Österrikes del innebar kongressen att kejsaren i Wien fick den dominerande makten över italienska halvön. Lombardiet-Venetien kom att fullt ut bli en del av Österrike. Revolutionsförsök 1830 i italienska stater bemästrades av österrikiska trupper.
Revolutionsåret 1848 hotade habsburgmonarkins existens. Uppror utbröt i Italien och Böhmen liksom i Wien. En ungersk delegation krävde en inför parlamentet ansvarig ungersk regering och andra liberala reformer. Den svagsinte kejsar Ferdinand I tillmötesgick de ungerska kraven. En liberal nationell ungersk regering bildades under greve Batthyánys ledning, där även Ungerns store reformator greve István Széchenyi (”den störste av ungrarna”) ingick. Det visade sig dock snart att makthavarna i Wien såg eftergifterna mot ungrarna som något ytterst temporärt.
I Prag kunde furst Windischgrätz snabbt återställa ordningen varefter Böhmen tjänstgjorde som bas för kontrarevolutionen. I Italien besegrade fältmarskalken Radetzky revolutionärerna och deras sardinska bundsförvanter i flera slag.
Sedan relationerna mellan den liberala ungerska regeringen och de reaktionära makthavarna i Wien blivit omöjliga avgick regeringen Batthyány och en radikal revolutionsregering skapades under Lajos Kossuths ledning. Dagen därpå ryckte den kejsartrogne kroaten Jelacic in i Ungern med trupper.
När oroligheterna i Wien slagits ned skapades en handlingskraftig regering under furst von Schwarzenberg. För att få en beslu*tsför regent och komma ifrån olika eftergifter som Ferdinand gjort, övertalades han att abdikera och efterträddes i december 1848 av sin 18-årige brorson Frans Josef.
De nyuppsatta ungerska honvédstyrkorna under ledning av den tidigare löjtnanten Artúr Görgey hade oväntad framgång mot de kejserliga trupperna och striderna böljade fram och tillbaka. I april 1849 kapade den revolutionära delen av parlamentet helt banden med huset Habsburg, då de förklarades för avsatta, och Kossuth utsågs till riksföreståndare i ett helt självständigt Ungern. Till slu*t såg sig regeringen i Wien tvungen att acceptera ett erbjudande om hjälp från den ryske tsaren Nikolaj I, ”Europas gendarm”. En stor rysk här ryckte in i Ungern. Klämd mellan två överlägsna fiender tvingades Görgey kapitulera.
Efterräkningarna i Ungern blev hårda. Tretton revolutionsgeneraler avrättades och ytterligare ett hundratal dödsdomar verkställdes. Kossuth och flera andra revolutionsledare flydde utomlands. Många honvédsoldater satt i åratal på fästning.
Österrikiska militära motgångar i Italien 1859 och mot Preussen 1866 gjorde emellertid Frans Josef beredd att kompromissa med de ungerska ledarna – man klarade inte att samtidigt ha inre och yttre strider. Kejsaren påverkades i sin inställning till Ungern också av sin maka Elisabet – ”Sisi” – som hyste en speciell kärlek till Ungern och denna enda gång spelade en viktig politisk roll.
Genom Ausgleich (”utjämning, förlikning”) 1867 skapades den österrikisk-ungerska monarkin med två helt jämställda rikshalvor med egna parlament och regeringar. Frans Josef var ”kejsare av Österrike och apostolisk konung av Ungern”. Endast utrikespolitik och krigsmakt var gemensamma. Länderna bildade också en valuta- och tullunion. I juni samma år kröntes Frans Josef och Elisabet traditionsenligt i Buda. Den som satte stefanskronan på Frans Josefs huvud var greve Gyula Andrássy, tidigare dömd till döden av kejsaren för delaktighet i revolutionen 1848–49!
Några år senare blev Andrássy dubbelmonarkins gemensamme utrikesminister och förhandlade 1879 med Bismarck fram ett förbund mellan Österrike-Ungern och Tyska riket. 1882 utökades det med Italien till trippelalliansen, till vilken även Rumänien i hemlighet anslöt sig.
Nu blev ungrarna det klart ledande folket i sin rikshalva och kom i mångt och mycket att dominera hela dubbelmonarkin. Under nationalismens zenit var dock de många minoriteterna inom riket ett svårt problem. Österrike-Ungerns 50 miljoner invånare runt år 1900 bestod av ett dussin större folk och språk samt ett tiotal mindre. Ungrarna utgjorde cirka hälften av befolkningen i Ungern och de tysktalande endast en tredjedel i den österrikiska rikshalvan. Tjeckerna var förbittrade över att de inte hade jämställts med tysktalande och ungrare i en ”trippelmonarki”. Och sydslaverna med kroaterna i spetsen började kräva en egen tredje riksdel. Från grannlandet Serbien kom också hela tiden locktoner till serber och andra sydslaver inom dubbelmonarkin om anslu*tning till ett ”Storserbien”.
I början av 1900-talet fanns det många konflikter mellan de fem stormakterna i Europa. Motsättningen mellan Österrike-Ungern och Ryssland om inflytande på Balkan samt Rysslands stöd till panslaviska strömningar inom dubbelmonarkin var i sig inte allvarligare än många andra spänningar. Det var snarast en tillfällighet att det var de i Serbien utbildade och beväpnade bosnienserbiska terroristerna som genom skotten i Sarajevo 1914 startade första världskriget – egentligen ett stort och ödesdigert misstag som ingen eftersträvade men ingen heller beslu*tsamt motverkade.
Vid krigsutbrottet var det ingen av stormakterna som önskade habsburgsmonarkins upplösning. Det var först sommaren 1918, då hela den tyska krigsmaskinen vändes västerut efter freden med bolsjevikerna i Ryssland, som västmakterna började stödja och uppmuntra olika exilgruppers verksamhet och lovade tjecker, sydslaver och andra folk egna stater efter kriget.
Mitt under brinnande krig, i november 1916, dog den gamle kejsaren Frans Josef. Han efterträddes av sin brorsonson. Karl I (IV i Ungern) var ung och välmenande, men saknade helt politisk erfarenhet. Under 1917 utnyttjade han familjens relationer till furstar i andra stater för att sondera terrängen för en separatfred. Dessa försök stupade främst på italienska krav.
Efter det militära nederlaget hösten 1918 spred sig oroligheter och hungerkravaller i Centraleuropa. De allierade började alltmer ignorera den österrikisk-ungerska utrikesledningen. Den tredje november slöts vapenstillestånd – egentligen villkorslös kapitulation från Österrike-Ungerns sida. Frederna i S:t Germain med Österrike 1919 och i Trianon med Ungern 1920 blev rena slakten på habsburgmonarkin. Republiken Österrikes yta var blott 12 procent av den tidigare monarkins. Ungern förlorade 71 procent av sin yta och 62 procent av sin befolkning. Miljontals ungrare och tysktalande hamnade som minoriteter i nya stater.
Kejsar Karl vägrade att abdikera formellt, men lovade att inte befatta sig med österrikiska respektive ungerska statsangelägenheter. Våren 1919 tvingades dock kejsarfamiljen att lämna Österrike och gick i exil i Schweiz. Därifrån gjorde Karl 1921 två misslyckade försök att återta sin ungerska tron. Ungern hade behållit monarkin som statsform med amiral Miklós Horthy som ”riksföreståndare”. Men efter det andra försöket förde britterna familjen till Madeira där Karl dog i lunginflammation våren 1922, ännu inte fyllda 35 år.
Många av de kulturella, ekonomiska och politiska band som existerade i habsburgmonarkin klipptes brutalt av efter första världskriget. På senare tid, och särskilt efter Centraleuropas befrielse från kommunismen, har det uppstått flera frivilliga samarbetsorgan mellan länderna i den forna dubbelmonarkin. Ett exempel är Visegrád-gruppen som bildades 1991 då ledarna i Ungern, Polen och Tjeckoslovakien upprepade ett berömt toppmöte 656 år tidigare.
En del av detta nya samarbete kallas ibland lite skämtsamt för Das neue Habsburg.
Nicolaus Rockberger är fil dr i historia och har gett ut en rad böcker om Centraleuropas historia och politik, senast Mitt i Europa – centraleuropeisk historia och politik (SNS Förlag).
”Sisi” stödde ungrarna
Den habsburgska historien rymmer många tragiska personöden. Ett av de sorgligare är historien om den bayerska prinsessan Elisabet. Endast fyllda 16 år giftes hon 1854 bort med sin kusin, den 24-årige kejsaren Frans Josef. Vid ett möte mellan de två i Bad Ischl året innan lär det ha varit kärlek vid första ögonkastet, i alla fall från kejsarens sida. Den unga ”Sisi” var en firad skönhet med estetiska intressen. Men hennes psyke var svagt och hon fann sig aldrig tillrätta vid hovet i Wien. Största delen av sitt liv kom hon att tillbringa på resande fot. Till sina hovdamers och de kejserliga livvakternas förtvivlan tyckte hon om vådliga äventyr: bergsbestigning, snabba hästar och stormiga sjöfärder.
Hennes make var av helt annan personlighetstyp. Det sägs att han redan under smekmånaden gick upp klockan fem varje morgon för att arbeta och att han i första pausen klockan åtta åt frukost – med sin mor.
Omgivningen vande sig vid kejsarinnans märkliga infall, plötsliga vredesutbrott och blygsamma diet (periodvis mest buljong och sorbet). I rikets östra halva blev hon extra omtyckt sedan hon aktivt stött ungrarnas sak vid bildandet av dubbelmonarkin 1867.
Efter ende sonen Rudolfs död i det så kallade Mayerlingdramat (se Populär Historia nr 2/98) blev dock kejsarinnans själsliga störningar än större. De sista åren av hennes liv präglades av rastlöst kringflackande och oavbrutna fysiska och psykiska smärtor. ”Sisi” mördades av en förvirrad italiensk anarkist vid Genèvesjön år 1898.
Öppnade järnridån
Efter den siste kejsaren och kungen Karls död bosatte sig den viljestarka Zita med deras åtta barn först i Spanien och senare i Belgien. Zita överlevde maken med 67 år och dog 1989, då hon fick en kejsarinnas begravning i Wien.
Tronanspråken övergick vid faderns död till äldste sonen, ärkehertig Otto. Som övertygad antinazist var han beredd att ställa sig i spetsen för en motståndskamp vid Hitlers inmarsch i Österrike 1938. Men något motstånd blev det aldrig. Vid Hitlers anfall mot Belgien 1940 var den kejserliga familjens slott ett av de första bombmålen för Luftwaffe. Nazisterna utfärdade arresteringsorder och Otto dömdes i sin frånvaro ”för högförräderi”. Familjen fick fly över Frankrike och Spanien till USA.
Otto hade goda kontakter med såväl president Franklin D Roosevelt som utrikesminister Cordell Hull. Hans bror, ärkehertig Robert, var under kriget i England och stod Winston Churchill nära. Det anses att habsburgarnas verksamhet i London och Washington i stor utsträckning bidrog till de allierades moskvadeklaration 1943 om att återställa Österrikes oberoende efter kriget.
Efter kriget bosatte sig Otto i Bayern. För att kunna bli politiskt verksam avsade han sig tronanspråken. Från 1979–99 representerade han CSU i Europaparlamentet och var länge dess ålderspresident. Under 1995–99 satt även hans äldste son Karl som representant för Österrike i Europaparlamentet. Otto har hela tiden i tal och skrift varit en ivrig förkämpe för europeisk enhet. Det är ödets ironi att en av de största politiska begåvningarna i huset Habsburg aldrig blev härskare. Sedan 1972 är Otto även ordförande i Paneuropaunionen, som aldrig accepterade Europas delning i väst och öst.
Revolutionsåret 1989 tog ärkehertig Otto tillsammans med reformkommunisten Imre Pozsgay, som ingick i ungerska regeringen, och partiet Demokratiskt Forum (Antalls MDF) initiativet till en ”paneuropeisk picknick” på ömse sidor om den ungersk-österrikiska gränsen, då man i protest skulle klippa järnridån och göra en symbolisk öppning. Men denna händelse den 19 augusti blev inte bara symbolisk utan även ett avgörande inslag i Europas efterkrigspolitik. I tusentals människors närvaro började Ottos yngsta dotter Walburga von Habsburg (numera grevinna Douglas på Ekensholm i Sörmland) klippa av taggtråden mellan de tidigare rikshalvorna av habsburgmonarkin. 661” östtyska turister” passade på tillfället att fly till väst. Därmed hade ”proppen dragits ur DDR” och hela det sovjetiska satellitsystemet kollapsade under några höstmånader 1989.
Otto von Habsburgs och Paneuropaunionens paroll – Paneuropa ist ganz Europa – hade förverkligats och den europeiska integrationen kan fortsätta.
Publicerad i Populär Historia 5/2000
